Elddonet

En soldat kom marscherande framåt 
landsvägen: ett, tu! ett, tu! Han hade sin 
ränsel på ryggen och en sabel vid 
sidan, ty han hade varit ute i kriget, och 
nu skulle han hem. Så mötte han på landsvägen en gammal 
hexa; hon var så stygg och ful, och hennes underläpp hängde 
ända ned på bröstet. Hon sade: 

— God afton, soldat! En sådan vacker sabel och stor 
ränsel du har! Du ser mig ut som en äkta soldat. Nu skall du 
få så mycket pengar, du någonsin kan önska dig. 

— Tack skall du ha, din gamla hexa! sade soldaten. 

— Ser du det här stora trädet, sade hexan och pekade 
på ett träd, som stod bredvid dem. Det är alldeles ihåligt 
inuti. Der skall du klättra upp i toppen, så får du se ett 
hål, som du kan släppa dig ned igenom och på det sättet komma 
djupt ned i trädet. Jag skall binda ett tåg om lifvet på dig, 
så att jag kan hissa upp dig igen, när du ropar på mig. 

— Hvad skall jag göra nere i trädet? frågade soldaten. 

— Hemta pengar, sade hexan. Du skall veta, att när du 
kommer ned på bottnen af trädet, så befinner du dig i en stor 
gång, som är alldeles ljus, ty der brinna flere hundra 
lampor. Så ser du tre dörrar, och dem kan du läsa upp, ty 
nycklarna sitta uti. Går du in i den första kammaren, så ser du 
midt på golfvet en stor kista; ofvan på denna sitter en hund,